Tröttheten har nog varit bland det jobbigaste i hela sorgeprocessen, att inte orka ta tag i något, att bara bli sittande framför teven när man skulle göra massor med annat.
Minns idag att jag var så rädd för att sörja för lite i början, grät nästan inget alls efter de första dagarnas ångestladdade gråtattacker. Hade så svårt att få ur mig tårarna och kände hur det byggdes upp ett tryck i kroppen som gjorde att jag bara ville skrika och kasta saker om kring mig. Kramade mobilen och fjärrkontrollerna hårt i handen för att inte kasta dem i väggen eller framförallt plattteven framför mig. Under den här perioden var det väldigt skönt att få riktiga tillfällen att sörja som planeringen av begravningen, samtalen med prästen, mötet med kuratorn och läkaren för att få obduktionssvaren och till sist själva begravningen. Det var egentligen bara under de här stunderna som tårarna flödade den första tiden.
Sen insåg jag också hur yrkesskadad jag är, man ska äta och dricka, försöka komma ut och träffa folk och aktivera sig, försöka sova på rätt tider, ha en bra dygnsrytm och rutiner. Det var väl både en fördel men kanske också en nackdel i vissa stunder.
Än idag finns som sagt tröttheten kvar, men även med ett inslag bristande koncentrationsförmåga och ett minne som en guldfisk på det.
Fast det är kanske inte så konstigt att vi är trötta eftersom det har vair en lång resa med stress och oro och sedan sorg.
Det började ju inte i april då Wille dog utan redan i juli förra året då vi fick reda på hans allvarliga diagnos och fick börja oroa oss för hur allt skulle bli, om vi skulle hinna få vara föräldrar alls och hur länge vi skulle få vara det!
Wille ca 1 1/2 månad gammal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar