Har nyligen hittat den helt underbara, men fruktansvärt sorgliga bloggen Det som hänt som handlar om förlusten av ett hjärtebarn, lilla Tufsvipan. Blev så ledsen när jag läste om hennes sorg natten när dottern dog. Först den stiltjen som jag också kan känna igen. Precis om hon beskriver att befinna sig i stormens öga, att bara vara med sitt barn och sitta och hålla i stilla gråt.
Sedan fick Tufsvipans en stund med fruktansvärd smärta och kunde vråla ut saknaden och sogen över sitt barn. Det hände aldrig mig, jag fick aldrig riktigt något sånt utbrott, fick aldrig vrålat ut min sorg sådär som hon fick eller som man ser på teve när folk förlorar närstående.
Många gånger har jag undrat om det är fel att jag inte har fått något kraftfullt utbrott? Ligger det fortfarande och väntar på att komma ut ur mig? Befinner jag mig fortfarande i chockfasen? Kommer det komma när jag minst anar det?
Nej förmodligen inte. Allas sorg ser ju inte exakt likadan ut och min sorg är mer molande och uttröttande med korta infall av gråt. En psykisk och fysisk värk i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar