Två långa år

Helt ofattbart att det redan har gått två år sedan jag sist höll dig i min famn min vackra ängel. Två långa år sorg och saknad efter dig vår fina skatt.
Din lillebror fyller den tomma känslan i min famn och fyller våra dagar med kärlek och glädje men ingen och inget kan ta din plats, mitt förstfödda barn!
Vi saknar dig och älskar dig föralltid! ♡♥♡

Grattis storebror

Grattis på födelsedagen älskade storebror!  Önskar att du kunde fått vara med oss här i dag och vara den underbara busiga 2-åring du borde fått bli! ♡♥♡

Vecka 40 (39+3) Är de på gång nu?

Har fått några små sammandragningar för ett par kvällar sen som faktiskt har känts litegrann.
Men igår när jag låg på soffan fick jag under ett par timmars tid flera stycken så tätt som med fem minuters mellanrum. Kunde känna igen smärtan från igångsättningen med Wille som det jag kände när jag började öppna mig med hjälp av prostaglandinet så då började hoppet vakna.
Är det på gång nu, ska vi snart få träffa vår skatt?

Kändes även som om det blev lite väl fuktigt där nere så satte i en binda i trosorna och efter en stund hade jag fått en brunröd fläck. Blev lite fundersam över denna och ringde faktiskt till förlossningen, nojiga hönsmamman vaknar, men blev lugnad av att de tyckte att de lät helt normalt med tanke på hur långt gången jag är och att de troligtvis beror på att tappen börjar påverkas. Fick ett bra bemötande och info om att ringa igen om jag kände mig mer påverkad av sammandragningar eller om de kom mer blod.

Sammandragningarna har fortsatt komma men inte alls lika ofta och resten av slemproppen har kommit ut under natten blandad med lite blod. Har sovit lite si och så i natt och hoppas nu att de här är starten och att vi inom snar framtid har vårt Lill* pyre här hos oss.

Mitt i allt detta saknar jag även Wille mer igen, tänker på hur underbart det var att få hålla honom i mina armar för första gången, den euforiska känslan av att han hade överlevt det urakuta snittet. Mitt barn, på riktigt utanför magen men samtidigt den stora skräcken att nu kunde inte min kropp och livmoder längre skydda honom. Nu hängde hans överlevnad på läkarnas förmåga att laga hans trasiga hjärta. Det var helt otroligt vilken kärlek som väcktes när jag höll honom i mina armar.
Den fruktansvärda dagen mitt i den värsta babybluesen när jag var tvungen att lämna över honom till kirurgerna så att de skulle få försöka lappa ihop honom. Att inte veta om han skulle överleva operationen och sen återigen få se honom tilltyglad av en hel dag på operationsbordet men vid liv. Kärlek utan dess like!

Kommer det att kännas likadant när Lill* pyret kommer till världen, kommer kärleken att vara lika överväldigande?

50 dagar kvar ♡

Såg på min gravidapp att det idag är 50 dagar kvar till BF!

Kändes väldigt bra att se, de känns ju inte länge alls ju! :-)
Sen kan de ju bli ytterligare 14 dar på de eller så är det ännu mindre kvar!
Men inte alldeles för lite heller hoppas jag, ser fram emot att få åka hem så snabbt som möjligt efter att Lill* pyret ät född! Fick mer en nog av sjukhus när Wille föddes.

Åh mitt fina lilla hjärtebarn, vad jag saknar dig! ♡
Önskar så att du kunde fått vara här hos oss och bli storebror på riktigt! ♡

Glad midsommar

Inte mycket bloggande alls nu.
Finns inte så mycket att skriva, veckorna går magen växer och Lill* pyret frodas och rör omkring där dagligen.
Har mått bra och njutit av sommaren!

Har dock saknat lilla Wille skrutten lite extra den senaste tiden. Fyllde år i veckan och undrade inom mig själv hur det hade varit om han funnits med oss. Blir lite extra saknad även idag, alla speciella dagar har fortfarande den effekten på mig.

Snart åker vi iaf upp och lämnar lite midsommarblomster hos Wille och ikväll firas midsommar med familjen!

Vill önska er alla en fantastisk midsommarhelg!

Digitala spår

Fick en tankeställare igår om vilka spår vi lämnar efter oss till omvärlden idag!

Satt och spelade Candy Crush och tittade på listan över vilka som behöver hjälp. Där dök en vacker bild på vår fina Sanna upp med texten "Sanna behöver ett liv, vill du skicka ett extraliv?"
Tänk om det vore så enkelt!?

Bloggar är dagens runstenar och på internet lever våra berättelser vidare!

Med magen och Lill* pyret rullar veckorna på, vecka 24 (23+0) idag.
Nu både känns och syns sparkarna utanpå magen och vi njuter i fulla drag!
På onsdag är det dags för BM besök igen.
Oron har minskat avsevärt ju mer jag känner i magen! ♡♥♡

Mors dag

Idag skulle varit min andra morsdag med Wille om han hade fått leva.
Förra årets morsdag kom så nära Willes död att sorgen då gick ihop med den akuta sorgen, idag känns den annorlunda och mer fylld med saknad.

Sörjer att inte få grattas av en glad skrutt på ett och ett halvt med frukost på sängen och massa morgongos.

Idag slog det mig att vi är tvåbarnsföräldrar, med kommande lill* pyret i magen inräknat.
Och lill* pyret måste ju få räknas likaväl som Wille får räknas iallafall i min värld som änglamamma.

Morsdag firades idag i omgångar, jag och M låg och njöt av lill* pyrets rörelser i magen under förmiddagen och under eftermiddagen firade jag min fina underbara mamma, som också är änglaförälder, tillsammans med mina småsyskon.

Nu till kvällen kom dessutom mamma och två av mina syskon upp med en jättevacker orkidé till mig för att fira att jag också är mamma. Blev så rörd av deras omtanke att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka.

Så precis som jag faktiskt firar att jag är mamma idag så vill jag gratulera alla er andra mammor med både levande barn och änglabarn idag. För vad vore världen utan oss mammor! <3 <3<3

Sista ettårsdagen har passerat

Igår var det ettårsdagen för Willes begravning. Kan inte förstå hur fort tiden går egentligen!

Gårdagen flöt ändå på ganska bra, firade mamma som fyllde år och fixade fina blommor och ett ljus till Wille.

Idag går mina tankar till Caroline, carolineorkar.blogg.se och hennes sambo som idag har ettårsdag för deras fina Sebastian!
Tänder ett ljus för er fina gosse idag! ♡

Veckorna rullar på med graviditeten också, vecka 20 (19+1), men nu har jag så klart hittat ett nytt orosområde. Kände ju lill* pyret ganska tidigt i magen och har fortsatt att känna en del, men känner bara ordentliga rörelser ca en gång i veckan.
Har också känt mest direkt efter UL när de har bråkat ordentligt med magen.

Vet att det inte är konstigt att inte känna så mycket än och speciellt med tanke på att moderkakan sitter i framvägg, men vill bara få känna massor så att man kan få slappna av igen!
Har en känsla av att det kommer bli en graviditet med mycket återkommande oro!

Sorgen slår tillbaka

Är hemma och är sjuk idag, har inte varit ordentligt sjuk sen helgen efter att Wille dog.
Har spenderat dagen på soffan stirrandes på teven och halkade in i ett program där ett litet barn dog och då brast något inom mig. Tårarna flödade över totalt och smärtan slog till med full kraft.
Mitt barn dog, min finaste fining lämnade oss för mer än ett år sedan.
Mitt älskade hjärtebarn dog och kommer aldrig mer komma tillbaka, jag kommer aldrig att få röra honom eller hålla honom i mina armar igen.

Fast det har gått ett år så kan smärtan fortfarande slå till lika hårt som den dagen det hände. Skillnaden idag är att det går över snabbare än vad det gjorde då. Gråten och smärtan ebbar ut efter en stund och kvar finns en tomhet och molande värk i hjärtat.

Igår hade vi änglamammor vår egen morsdag, International Bereaved Mothers day.
Hann aldrig fira nån riktig morsdag med Wille.

Mycket smärtsamma påminnelser just nu. Snart dags för ettårsdagen av Willes begravning, den stunden i kyrkan var bland det värsta jag varit med om. Hade en väldigt fin ceremoni, men hela tiden fanns känslan av att nu får det vara slut på den här leken, nu går jag fram och hämtar mitt barn och går hem. Nu räcker det nu vill jag inte leka den här dumma, dumma leken.
Smärtsamt att tänka på än idag, att ha behövt ta avsked av sitt barn för alltid.

Ett år sen vi sist såg dig

Idag för ett år sen var sista gången vi fick se vårt älskade hjärtebarn!
Då kom han i sin vita kista till kapellet vid vår kyrka!

Vår begravningsentreprenör hade varit tveksam till om han tyckte att vi skulle se honom något mer eftersom det hade hunnit gå så många veckor sen han dog, men jag stod på mig.
Kändes väldigt viktigt för mig att få se honom igen!

Tror inte att han har så mycket vana av barnbegravningar.
Önskar även att jag hunnit läsa mer om det innan så att jag hade förstått hur mycket mer vi hade kunnat göra själva!

Nu gjorde vi egentligen inget själva utan överlät allt åt begravningsentreprenör.

Gick iallafall efter en viss nervös tvekan i i kapellet tillsammans med min mamma.
Han låg där nerbäddad med sina fina dopkläder på, snutten och nappen hade lagts ut fint i fotändan.
Tittade en stund på honom innan jag vågade närma mig.
Han hade förändrats lite i färgen och sjunkit ihop lite, men där låg han vår älskade fina son.

Rättade till snutten så att den låg som den skulle, på svaj över ögonen och satte fast nappen med bandet i skjortfickan.

Stod det en stund och präntade in honom i minnet, väl medveten om att jag aldrig mer skulle få se honom.
Under tiden vi stod där var det som om förändringarna bleknade och Wille kom fram.

Idag gör de ont att inse att ett år har gått redan. Saknar min lilla skatt varje dag som går.

Får bli en sväng upp till Wille ikväll med lite blommor och ljus!

Vilovecka/Vecka 18 (17+1)

Blir en lugn vecka för mig.
Har varit på planeringsdag med en del av arbetsgruppen idag, blev en väldigt produktiv förmiddag och en skön flamsig eftermiddag!
Resten av veckan blir ledig för mig, har flexat två arbetsdagar och resten ledigt enligt schemat!

Känner verkligen att jag behöver de just nu! Är inne i en riktig tröttsvacka igen!
Tror att de är en kombination av Willesorg och lättnad över att lill* pyret verkar vara helt frisk enl. senaste UL!

Lite sköna ansvarsfria dagar så återhämtar jag mig nog igen!

På fredag är det iallafall dags för RUL på hemsjukhuset! Ska bli skönt att få se vår skatt igen, har inte känt av lill* pyret nåt speciellt de senaste dagarna.
Vet ju att allt man redan hunnit känna är bonus egentligen!
Är ju fortfarande tidigt att känna av rörelser dagligen!

Ska nog försöka få till några magbilder snart också. Börjar bli en liten bula åtminstone kvällstid som ser ut som en bebisbula och inte bara som en tjockismage!

Vecka 16 (15+1)

Veckorna rullar på...
Förra veckan var tung med mycket sorg.
Denna vecka började däremot med ett glädjande besked.
Wille har fått en ny liten kusin idag, fick oss en glad överraskning då den enligt RUL väntade lilla pojken kom en vecka innan BF och dessutom visade sig vara en tjej!
Ett stort grattis till familjen, ser fram emot massa bebisgos och övning inför vår kommande skatt.

Väntar själv med spänning på nästa måndag, fick nämligen ett samtal i fredags om att vi remitterats till Akademiska i Uppsala för ett hjärtultraljud av en barnkardiolog och en ordentlig genomgång av en av deras fosterdiagnostiker på lill*pyret.
Tänker att man efter det kanske kan få slappna av lite iallafall.
Är även nyfiken på om datumet kommer ändras nåt eller om vi fortsättar vara beräknade till ungefär samma datum.
Blir förresten tätt mellan ultraljuden nu, har ju RUL planerat till den 29 april.

Var med om en underbar upplevelse i lördags också.
Tror att lill*pyret dansade loss ordentligt i magen för första gången.
Har känt lite småfladder innan, men inget som har känts så tydligt.
Samtidigt vågar jag inte riktigt känna efter heller, inte innan vi har sett att allt är okej.
Tyvärr har vi ju lärt oss den hårda vägen hur mycket som kan gå fel.

Var uppe hos Wille ikväll och pysslade lite, tände ljus, satte dit ett nytt blomsterhjärta och tog dit hans kanin och en annan nalle han fick i ettårspresent av farmor.
Börjar bli en del saker där, men det är fint och ombonat.
Längtar så tills vi kan få ordning med en rabatt och kantstenar, så att det blir prydligt och ordnat.

Hoppas veckan går fort nu iallafall.

Svåra timmar idag

Har haft många svåra timmar idag.
Genomlidit minnena från den 10:e april förra året!

Det fruktansvärda skräckfyllda ögonblicket när Wille försvann i pappas armar.

När vi kopplade på poxen och ingen puls kunde registreras, samtalet till 112 som ingen förälder ska behöva ringa.

Ljudet av ambulanssirener, synen av hur ambulanserna äntligen kommer körandes längs vår väg.
Att lämna över vår son till dem, låta dem försöka rädda hans liv.
Ser hur de klipper upp hans kläder, höra frågan "vill du ha mask till inandningarna?".

Bli tvungen att lämna rummet så att de får jobba ifred.
Vänta och vänta, förklara och förklara vad som är han diagnos och vad hjärtfelet innebär.

Går ut i ösregnet och påminner mig själv om att fortsätta andas. Inser där och då att vi har förlorat honom, hans hjärta har gett upp men klamrar mig ändå fast vid hoppet. Snart kommer de nog ut och säger att hjärtat slår, att han måste till sjukhus men att han lever.

Vänta på ambulanshelikopter, ett beslut tas om att åka och möta upp.
Ambulanspersonal som kommer springandes med min nakna son ut i regnet samtidigt som han fortfarande gör hjärtkompressioner.
Ringer för informera mina närmsta och ordna ev. skjuts.

Vi får åka med den andra ambulansen med blåljus på i ilfärd mot Astrid Lindgren.

Möter min bror, Willes gudfar på vägen som ännu inget vet om vad som har hänt.

Kommer fram till ALS som inget vet om oss, bli först inbjudna i traumarummet bara för att genast bli uthämtade av annan personal.
Inser nu att det verkligen har hänt, han har lämnat oss.

Får sedan dödsbeskedet av läkaren kl.19.20.
Går ut och ringer våra anhöriga som möter upp oss.
Går sedan in för att för sista gången hålla min son i mina armar, sveper in honom i en handduk och får bära honom i min famn till deras rum för avsked.

Under kvällen tar vi tillsammans vårt första avsked av vår älskade son.

Lämnar sedan hans kropp där.
Tar till mig Alfons Åberg målningen i hissen som visar hur Alfons håller den osynliga Molgan i handen, känner att jag tar Willes själ med mig hem!

Snart har det gått ett år...

Ett helt år sen du sist fanns här hos oss, ett år sen vi fick se dig le, ett år sen du låg mellan oss och gosade på morgontimmarna, ett år sen jag fick hålla dig i mina armar...
Snart ett år sen vi satt här i soffan och läste dina Willeböcker, ett år sen vi bytte blöja och busade på skötbordet, ett år sen vi hörde din röst, ett år sen vi hörde ditt skratt och din gråt...

I lördags hade du namnsdag, William, ett namn du tydligen fick dela med väldigt många barn.. William 2011 års vanligaste namn, men det var väl tur att någon del fick vara vanlig i ditt alldeles för ovanliga korta liv.
Ett av de ovanligaste och svåraste hjärtfelet som kan drabba ett, ännu ovanligare i kombination med njurfel utan kromosomfel.
Ställer till med akut ambulansflyg tvärs över landet för att du ville komma tidigare, ut med urakut snitt, öppen hjärtkirurgi, en "knickedick" på aortan som ställer till ytterligare en operation, bara en njure men en supernjure som klarar av påfrestningarna av operationerna.
Sondmatning som kan avslutas snabbt väl hemma för att du äter så bra på egen hand.



Imponerar och charmerar de flesta med ditt underbara humör och ditt vackra leende.
Kommunicerar tidigt och härmar ljud, säger mamma vid fyra månaders ålder till mig. Det var en underbar stund som för alltid etsat in sig i mitt hjärta.
Efter första gången du sa mamma blev det ditt favoritord som användes för det mesta, både till glädje och gnäll.
Fast ditt allra först ord var ändå uuublää i samband med att du skulle få medicin.

Du ville verkligen hinna med så himla mycket under ditt korta liv, prata med alla, sitta upp, äta själv.



Ditt korta liv har påverkat så många människor, många, många som älskar dig.
Många som berättat att de värdesätter sina barn ännu mer, som gnäller mindre.
Många bekymmer blir mindre relativt till att vi behövde förlora dig, vårt förstfödda barn.

Ditt korta liv har hjälpt och fortsätter hjälpa andra hjärtebarn att överleva.
Först genom erfarenheter för läkarna som fick operera på dig, men även genom alla pengar som skänkts till forskningen i ditt namn.

Just nu finns sorgen och saknaden efter dig väldigt nära ytan, den värker och tårarna rinner flera gånger om dagen.
På onsdag är det dags, då har ett helt år gått utan dig.
Då är sorgeåret slut, men inte sorgen, den kommer jag och din pappa bära med oss för resten av våra liv i våra hjärtan.

Men du ska veta mitt älskade hjärteänglabarn att jag ångrar ingenting.
Är tacksam över att vi valde att låta dig fortsätta leva, att jag fick bära dig i min mage hela graviditeten, att vi fick dela ditt korta liv.
Kort, men intensivt och fyllt med glädje, kärlek och lycka.
För det var så det var, sorgen och smärtan kom efteråt, men den är värd tiden vi fick med dig!

Nu växer ditt syskon i min mage och jag känner redan en sån kärlek till detta nya lilla liv.
Bär på sån längtan och efter att få föda fram ditt syskon, få vara mamma till ett levande barn igen.
Njuta av blöjbyten, vakna stunder på nätterna, magiska ögonblick med att lära känna sitt barn.
Har lärt mig allt detta tack vare dig och ditt korta liv.

Utmattad

Kände mig under gårdagen så totalt utmattad, helt färdig mentalt. Dagen spenderades i soffan med slötittande på teven och datorn. Hade tusen saker jag skulle göra på min lediga dag, men orkade inte ta mig för någonting. Tänkte först att det beror väl på den tunga resan och sömnbristen från resan, men känner så väl igen den här utmattningen i kroppen när jag tänker efter.

Det är sorgen som sätter sig i kroppen och huvudet, orkar bara inte göra något alls, kan inte göra något alls. Får en mental blockering och kommer inte loss från denna.
Hade det så konstant från efter att Willes hade blivit begravd och ett antal månader framöver, för att sedan återkomma i omgångar, men som sagt nu var det länge sen sist.
Därför kände jag inte vad det handlade om först, men sen kom den välbekant känslan krypandes.
Hoppas att det släpper taget snabbt om mig nu, orkar inte gå i sirap med en hjärna som inte klarar av att ta in fakta, bara en känsla av gröt i skallen.
Det har iallafall minskat något tills idag, kunde fungera något sånär normalt på jobbet idag.

Saknar verkligen mitt älskade hjärtebarn, älskade storebror och fina Sanna idag.

Har fått klappa på bäbismage idag iallafall, klämma lite och känna efter hur bebben låg.
Togs tillbaka till den där magiska, fantastiska känslan av att få klappa på och känna på sin bebis redan i magen, längtar så otroligt mycket efter att få känna av vår skatt i magen.
Det är en sån underbar känsla, med sparkar, buffar och volter i magen.
Längtar efter att få ha ett barn som jag kan känna och ta på.

Sen lite upprepning igen, imorgon är det iallafall äntligen dags för UL, som tidigare så är det fortsatt en skräckblandad förtjusning jag känner inför morgondagen.
Blir mycket tjat om detta UL, men det är återkommande i mina tankar, om och om igen.

Farväl fina, fina Sanna

Kom igår hem från en sorgfylld resa till Kiruna.
Var där för att ta avsked av min fina (andra)kusin Sanna som lämnade oss alldeles för tidigt.
Det har varit några dagar fyllda av tårar och sorg.

Åkte förbi och tittade på platsen där ert hus hade legat, där du drog dina sista andetag.
Det värkte så i mitt hjärta av saknaden till dig, men också av att se all den sorg som fanns hos våra familjemedlemmar, era fina vänner och framförallt hos din fina Fredrik.

Det var en otroligt vacker ceremoni som hade ordnats i din ära, från begravningsprocessionen som åkte förbi eran tomt och sedan den vackra begravningsakten.
Fast den där prästen var visst lite virrig, blev ju några fel i faktan kring dig och stackars Fredrik blev omdöpt till Stefan, men vi kunde iallafall skratta åt det efteråt.

Vilken vacker röst solisten hade som sjöng för dig och oss, bara grät och grät när hon sjöng "Let her go".

'Cause you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love her when you let her go
Only know you've been high when you're feeling low
Only hate the road when you're missing home
Only know you love her when you let her go



Det var trevligt att få träffa era fina vänner och se vilket fint stöd Fredrik har i denna svåra stund han går igenom. Skönt även att få träffa Kaarina, kan så känna igen mig i hennes sorg även om hon "bara" var din faster, för henne var du ju barnet hon aldrig fick själv.
Hennes sorg var den sorgens som finns hos en mor som förlorat sitt barn, kände så väl igen mig i all denna smärta och sorg.

Även defileringen var tung, men vacker. Vi var många som sörjde dig denna dag, många, många tårar fälldes där framme vid din kista alltefter hur berget av rosor växte sig allt större.

Jag hoppas att ni alla som är saknade av oss här nere har funnit varandra där uppe nu och är samlade, du, din pappa, Wille och Petri för att bara nämna några namn.

Och förresten Sanna nu har du ju världens chans att ge igen för alla gånger grabbarna har skrämt dig under dina besök här nere hos oss, men var inte allt för läskig om du får för dig att spöka för mig, är ju nästan lika lättskrämd som du var ju.

Många tårar denna dag trillade även för Wille, det gjorde ont att vara på en begravning igen.
Två av psalmerna var även samma som vi hade på Willes begravning, Blott en dag och Gud i dina händer, där trillade tårarna i rasande tempo ner för mina kinder.

Snart dags för ettårsdagen av Willes död också, det börjar gnaga i bröstet av sorgen och saknaden igen. Påsken förra året var den sista helgen vi spenderade med vårt underbara hjärtebarn.

Är just nu mycket tacksam över det lill* pyret som växer i min mage. Har nu tagit oss förbi vecka 12 (12+2 idag) och ser fram emot onsdag då det är dags att få se vår skatt igen och hoppas på att allt ser bra ut, ni kan väl hålla några tummar för oss då.

Vecka 12 (11+2)

Dagarna och veckorna rullar på! Snart har tolv veckor av graviditeten förflutit och missfallsrisken minskar rejält! Bara längtar efter att få släppa den första oron!

Nästa vecka är det även dags för nästa UL, ser fram emot det med skräckblandad förtjusning!
Längtar efter att få se vår lill* skatt igen, men kan inte riktigt släppa rädslorna som bråkar i bakhuvudet!
Lever h*n fortfarande? Kommer läkaren hitta några fel på lill*n redan nu?

Fast sen finns glädjen, längtan och kärleken till detta lill* pyret också där förstås, blandat med sorgen och saknaden efter vår älskade Wille!

Längtan efter den dagen när h*n kommer till världen, att få vara förälder till ett levande barn igen, att få åka hem från bb direkt utan att behöva planera för uppföljning av hjärtspecialister m.m.
Bara få ha det normalt, inte behöva kolla syresättning och oroa sig för proppar i shunten!

Förhoppningsvis bara behöva oroa sig för de vanliga sakerna som alla.nyblivna föräldrar oroar sig för!
Eller nja man kommer nog alltid bära en extra oro som änglaförälder!

Kommer annars bli en tung vecka, med en lång bilresa till Kiruna för att ta mig till begravningen för fina, fina Sanna på lördag!

God jul

Då är den här, den första julen utan vårt älskade hjärtebarn.
Visst vi hann ju bara fira en jul med honom, men det var magiskt.
Att få ha ett eget barn, att få börja fira och skapa traditioner för vår familj och vårt barn.
Han var så fin vår lille skrutt på julafton förra året.

Willes möte med tomten



I år känns det bara tomt och ensamt.

Vi har som jag tidigare skrev (tror jag) beslutat att detta året blev ett julklappsfritt år, istället har vi skänkt gåvor till Willes minnesfond, Hjärt-Lungfonden, så att fler barnhjärtan få fortsätta slå.

121212 för mig tillbaka till 111111

Igår var det 121212, men jag togs i tankarna tillbaka till 111111.
Det datumet var Willes första beräknade födelsedatum, som min mamma 11:e barnbarn.

Sen blev vi ju framflyttade till 111126, men han smet ut 111105, så fram och tillbaka vart de ju med datumen.

Men 111111 började som en bra dag, vi hade sovit djupt efter att på kvällen innan fått besked om att Willes första hjärtoperation gått utmärkt.
Vid frukosten fick vi dock samtalet att något var fel efter operationen och att de måste ta in honom på op igen.
Så dagen 111111 minns jag med mycket, mycket ångest, men med en bra avslutning då även denna op gick bra!

Gårdagens Grey's Anatomy var även ganska smärtsamt att se som hjärteänglabarns förälder.
Två små hjärtisar som låg på BIVA väckte många minnen.

Kan fortfarande bli så frustrerad på mig själv för att jag inte kan gråta!
Har ju alltid varit en människa som har alldeles för lätt för att gråta och har fått kämpa för att inte göra de, men nu när jag verkligen har nåt att gråta över så låser de sig.
Eller ja visst kommer tårarna ibland, men bara i stunder när jag inte vill eller kan släppa ut de som på jobbet eller andra offentliga tillfällen.

Åtta månader

Så lång tid har gått utan vårt älskade hjärtebarn...
Åtta månader sen jag sist höll honom i mina armar, åtta månader sen ja pussade hans fina ansikte...
Åtta månader med sorg, saknad och längtan...

Önskar så att vi inte behövde känna såhär, att vi inte skulle behöva vara änglaföräldrar...
Vi borde ha vår lilla älskling här hos oss, vi borde planera julfirande och julklappar, åka pulka och njuta av vintern.

Istället kämpar vi vidare med den förbaskade sorgen och det hemska fruktansvärda faktumet att vi aldrig kommer att få göra nåt av det där med Wille, vår älskade Wille.

Åtta månader med syskonförsök, kanske inte helt aktivt hela tiden och inget plus ännu.
Har en sån otrolig längtan efter ett syskon till Wille, att få vara mamma på "riktigt" igen, att ha ett levande barn!

Mina tankar finns även hos alla andra hjärtisar som kämpar där ute!
Några av de kämpar extra just nu!
Fortsätt kämpa på! <3<3<3