Känns som om det är stopp i systemet, men samtidigt som att det är något jag orsakar själv.
Är lite rädd för att släppa ut det ibland, att man håller ihop sig för att man inte vågar ge sig hän åt sorgen av rädsla för smärtan och styrkan i den när den byggs upp såhär.
Känns ungefär som i början när det bara laddade upp i kroppen och det kändes som jag skulle explodera för att gråten inte kom ut fast inte alls så kraftfullt, än iallafall.
Måste försöka våga ge mig hän åt sorgen i helgen, kanske titta på skivan med bilder och filmer på Wille som hans plastfarfar har gjort åt oss eller kanske till och med våga ta fram kattboken som han älskade så mycket.
Tokungen med kattboken framför sig
Den absolut värsta dagen i mitt liv är ändå dagen när Wille dog, den 10 april i år.
Hade egentligen tänkt berätta om den dagen i bloggen idag, men jag orkar inte, orkar inte alls tänka på hur ont den dagen gjorde.
Måste iallafall plocka fram kattboken snart då underbara lillasysteryster ska gravera en lykta som vi kan ha vid Willes grav och göra motiv från kattboken på den.
Systeryster som tillsammans med lillebror L fick bli fadder åt Wille, tyvärr han de ju bara vara faddrar i tio dagar.
Wille döptes den 31 mars i kyrkan alldeles intill oss, av ortens nya präst.
Det blev prästens första dop i sin nya församling, vad vi då inte visst var att han skulle få hålla en begravning inom kort också.
Men han var ett fantastiskt stöd för oss inför och under begravningen, en trevlig och genuint barnkär man som sörjde med oss med värme och omtanke.
När man är i sorg tänker man många konstiga tankar, kunde många gånger i början klandra mig själv för att det var jag som ville döpa honom. Kändes som att han efter att han hade blivit döpt kunde dö. Vet att det låter helt galet men jag kände skuld över att ha genomfört dopet. För om jag inte hade gjort det så kanske han inte hade haft ro att dö och skulle ha levt vidare ett tag till. Den logiska delen av hjärnan vet ju att så inte är fallet.
Hej. Oftast när man förlorar någon så tänker man på saker som man borde ha gjort tillsammans eller för dem. Helt Normalt!
SvaraRaderaJag tycker inte att din tanke är knasig eller galen på ngt sätt ang dopet. Jag tänkte också på vad jag borde och inte borde ha gjort när jag miste en vän som stod mej nära.Jag vet inte om du har tänkt på det men jag tror att du genom att skriva i bloggen håller på att bearbetar din sorg , så var inte rädd.
Tack vännen! <3
RaderaDet är just det som är huvudsyftet med bloggen, att få bena ut alla tankarna och kanske framförallt känslorna och bearbeta dom! Men också kanske kunna hjälpa andra som behöver gå igenom samma sak! För sorg är svårt, väldigt svårt!
Kram