Fem månader och fem dagar

Willes liv blev fem månader och fem dagar långt...
Idag har det gått fem månader och sex dagar sen han lämnade oss.
Känns konstigt att det redan har gått längre tid sen han dog än vad vi fick ha honom hos oss.

Sorgen går verkligen i vågor hela tiden. Vissa veckor eller dagar kan var helt okej numera, jag kan berätta om honom utan att börja gråta, minnas stunder med ett leende.
Men de senaste veckorna har varit tunga, det har legat precis under ytan och bubblat.
Har knappt kunnat nämna hans namn utan att det börjar bränna i ögonen av tårar och oftast blir det av någon anledning på jobbet som det blir så och då håller jag ju tillbaka ändå.
Skulle verkligen behöva få gråta ut ordentligt någon dag snart, men det är inte så lätt att nå den där gråten när man är hemma.

Jag är iallafall så glad och tacksam över att ha mina kära arbetskamrater som vågar fråga och prata med mig om Wille, finns ju andra som inte vågar nämna honom alls.
Många blir också rädda för gråten och för att göra mig ledsen, men det är en gråt som behöver få komma ut och jag blir inte ledsen av att prata. Sorgen finns under ytan ändå och det är skönt att få prata om honom att få bekräftelse i att jag ändå är mamma även om jag inte har mitt barn här.
Har även förstått på andra bloggar och sidor på nätet att många inte får chansen att prata om sina änglabarn för att folk undviker ämnet. Kan förstå att folk inte vill prata också då det är ett smärtsamt ämne och svårt att förstå, något man vill blunda för för att det är så hemskt. Men jag (vi) behöver få prata om honom både i sorgliga och glada stunder, vi behöver få minnas vårt barn!

Blev väldigt rörd här om dagen av en av mina arbetskamraters omtanke.
Hon kom precis åter från föräldraledigheten (vi fick våra fina pojkar på samma dag förra året) och undrade om det gick bra för mig att hon satte upp ett foto på sin gosse på sitt skåp.
Sa att det gick så bra så, har av någon outgrundlig anledning inte haft svårt för andras barn eller graviditeter alls efter Willes död.
Har förstått att det är många som har jobbigt med det, men jag har snarare mått bra av att få mysa med mina goa syskonbarn.

Tror ändå att en del av sorgen beror på en önskan att få ett syskon till Wille, har ju haft mina små mål i huvudet till när jag ville vara gravid, ja ganska dumt, barn går inte riktigt att planera. Första målet i mitt huvud var ju på en gång när Wille dog, andra var innan jag började jobba och sedan inom samma tidsperiod som det tog att bli gravida med Wille.
Inget av dessa mål blev uppfyllda och nu finns det fortfarande en önskan och ett hopp om att vara gravid innan Willes ettårsdag. Men jag har bestämt mig för att lägga ner en del av den stressen nu, orkar inte hålla på och stressa kring detta. Fast samtidigt finns det en orationell rädsla inom mig att vi aldrig kommer att få något mer barn, fast det gick både snabbt och lätt för oss förra gången. Vet ju att det inte är så enkelt för alla.

 

Wille ca 4 dagar gammal