En dag med sorg och grubblerier

Dagens inlägg kommer nog mest att handla om dagens aktuella tankar och känslor.
Orkar inte återuppleva någon episod från tiden med Wille idag.

Kommer hem till älskade M som sitter med tårar i ögonen och berättar att han har haft en tuff dag.
Mycket sorg och saknad efter Wille, utbildningen han går väcker många tankar av igenkänning.
Sitter en stund tillsammans och gråter och pratar, inser att det snart har gått fem månader sin vårt lilla hjärtebarn blev en ängel.
Diskuterar och grubblar kring saker har sagt till oss eller om Wille och oss så här efteråt.
Det är just de där små orden som gnager sig in i en och får en att grubbla, rannsaka sig själv.
Vad gjorde vi för fel, vad var det som gick fel egentligen? Missade vi något som vi borde ha sett och framförallt brast jag i min roll som mamma och orsakade mitt barns död?

Läkarna säger efter obduktionen att den inte visar på någon hjärtsvikt eller något annat fysiskt fel "förutom HLHS" som kunde ha orskat att han dog. Därför är det troligast att han även led av en hjärtrytmrubbning och att detta inte var något som kunde ha visat sig på något vis innan. Slutsatsen är alltså att varken vi eller läkarna har brustit!
När vi fick detta beskedet i maj kunde jag till sist slappna av en aning, hade då gott en månad från hans död och varit omväxlande arg på mig själv för att jag inte hade sett det komma och på läkarna som jag trodde kanske hade brustit i sina rutiner.
Livrädd och skräckslagen för vad sånt besked hade inneburit för mig och min framtid.
Tänk om man hade behövt gå runt och känna skam över något man själv missat eller att läkarna hade varit skyldiga till hans död!
Fast som jag skrev innan än idag kan de negativa tankarna börja snurra, vad missade jag?

Pratar även om vår längtan efter ett till barn, ett syskon till vår William.
Och den stora, stora rädslan som finns där inför detta. Kommer vårat nästa barn att vara friskt eller kommer vi behöva stå inför detta igen?
Jag har redan idag bestämt mig för att jag SKA våga ta till mig nästa barn, jag ska älska det från första stund och njuta av hela graviditeten från plusset till förlossningen!
Har grubblat så mycket på alla människor runt omkring mig under denna tid, vilka som gjort vad och sagt vad. Hur folk har sårat en och betett sig rent ut sagt illa av ren obetänksamhet.
Man kanske ska tänka efter både en och två ggr innan man säger något till en människa i sorg?!
Något som tyvärr gjort mycket skada är ju just de obetänksamma kommentarerna, men de är också de som har fått mig att växa i min egen styrka och inse att jag själv väljer vilka jag omger mig med och att jag kan och kommer att säga ifrån den dag det behövs!

Men delar iallafall en bild på vår ängel!