Tittade på henne och tyckte att hon såg så bekant ut på något vis, samtidigt var det något med henne som väckte en känsla av irritation utan egentlig orsak.
Klurade och klurade på vad det var med henne som var så bekant och varför jag blev så irriterad.
Till sist efter lunch kom det till mig, hon påminde mig om en sjuksköterska i Göteborg på hjärtavdelningen som behandlade oss fruktansvärt illa.
Wille hade precis fått komma ner från BIVA till 323:an igen efter operationen och all personal hade uppmuntrat oss att lära känna vårt barn och att lite på våra instinkter som föräldrar. De påtalade att det ändå var vi som spenderade mest tid vid vårt barns sida trots att han var inneliggande och därför skulle lära oss hans signaler bäst.
När ett barn vårdas på en hjärtavdelning efter en operation förs en lista över vätskebalans med vad barnet äter och vad som kommer ut för att räkna ut så att det inte lägger på sig någon vätska, barnen har även fast mattider, men detta uppmuntrades vi som föräldrar att ha som en riktlinje och att om vi uppmärksammade att vårt barn var hungrig tidigare så skulle vi påtala detta och barnet skulle då få maten tidigare.
Och detta funkade alldeles utmärkt då personalen på avd. 323 (och även BIVA-personalen) är underbara människor som brinner för sitt arbete, varma, omtänksamma, skämtsamma och helt enkelt fantastiska.
Förutom den kväll då sjuksköterskan Frida arbetade på 3-salen, övervaksrummet som Wille låg på.
Wille vaknade vid fem halv sex och började visa tydliga tecken på att han började blir hungrig, så vi påtalade detta för Frida som var den enda personalen på rummet då och fick till svar att han ska faktiskt inte äta förrens klockan sex.
Vi försöker då påtala att den andra personalen har uppmuntrat oss att gå på hans signaler snarare än att hålla några fasta tider. Då säger denna Frida till oss att vi inte behöver oroa oss för de är inte säkert att vi kan läsa av honom nu, han är ju alldeles nyoperad och kanske beter sig annorlunda pga detta och att hon ju inte kan störa någon med detta just nu då nästan alla är på rast.
Vårt sätt att reagera på detta är var kanske inte så moget eller genomtänkt, men det behöver kanske inte alla beteenden vara heller när man är under den stress och press som blir när ens barn nyligen blivit hjärtopererat. Vi satt i vårt lilla hörn och sa högt och tydligt stackars barn är du hungrig, ja vi kan ju inte hjälpa dig, ja vi förstår att du är hungrig osv i ren skär ilska över situationen. M blir till slut så frustrerad över att se vårt barn ledset och hungrigt så han lämnar rummet för att inte bli mer osams med denna människa. Till sist kommer iallafall Frida och konfronterar mig kring vårt beteende som hon tycker är olämpligt, i de läget orkar jag inte mer längre utan är dum nog och bara backar för att jag inte orkar bråka mer.
Mitt mammahjärta brast i den stunden! Det är en fruktansvärd känsla att se sitt barn gnälla och gråta av hunger och bli totalt nochalerad av den personal man ska kunna lita på tar hand om ens barn när man inte är där själv. Att inte få tillfredställa sitt barns mest grundläggande behov gör ont i hjärtat på riktigt!!
Allt resulterade i att maten vart senare än klockan sex och att Wille var för utmattad för att äta och vi fick lov att sonda maten för att få i honom den alls...
Än idag kan jag alltså känna både ilska och sorg över detta ögonblick...
Månadsdagen för Willes död kom och gick med sorg och saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar