Morgonen den 3 november 2011...
Ligger och vrider på mig och undrar om jag kommer kunna somna om utan att gå upp och kissa.
Känner att nej det går inte, reser mig och känner hur det blir blött i trosorna, tänker bara va?? Kissade jag på mig??
Springer in på toan medans M står och knyter skorna i hallen.
Sätter mig och kissar, det skvalar en bra stund, torkar mig och reser mig och det börjar rinna igen..
Nu börjar jag till sist förstå att det är något som har hänt, vattnet har gått!!
Hmm, det var meningen att vi skulle vara på plats i Göteborg innan detta hände.
Går ut och säger till M att vattnet har gått och ringer till förlossningen här på hemmaplan, förklarar läget och de säger att jag ska komma dit.
Rafsar ihop lite saker då vi inser att vi inte kommer komma hem på ett tag igen.
Då M inte hunnit ta sitt körkort ännu blir det en färd till sjukhuset med grönskylten på plats.
På plats på förlossningen tas en CTG-kurva för att se vad som pågår, den kurvan visar ingen värkaktivetet och färden till Göteborg börjar planeras.
Wille är planerad att födas på plats i Göteborg då hans hjärtfel HLHS innebär att han kommer att behöva opereras inom kort efter födseln.
Det var meningen att vi skulle åka ner dit följande vecka för bedömning av igångsättning.
Efter några turer fram och tillbaka beslutas att vi ska få åka ambulansflyg ner.

Väl på plats i Göteborg händer inget på torsdagen, inget på fredagen trots försök att starta förlossningen, sedan på lördagsmorgonen är det dags för värkstimulerande dropp för att få igång förlossningen, händer till en början ingenting alls av detta men sen börjar både mor och barn bli påverkade. Jag genom illamående och Wille genom hjärtpåverkan.
På ronden börjar de planera för ett snitt och är på väg för att informera oss om detta när Willes hjärtljud tvärdyker och vi larmar.
De säger att nu blir det ett urakut snitt och där och då blir jag mamma, mitt fokus hamnar på att hålla mig lugn och hjälpa till för att det här ska gå så snabbt och smidigt som möjligt.
Jag förs till operationsrummet, hela rummet blir fullt med folk och jag minns att alla bara väntar på anestesipersonalen som "till sist" kommer vilken nog i själva verket handlade om bara nån minut.
Jag blir sövd och minns inget mer förens jag hör Ms röst som säger "börjar hon vakna". Han kommer fram och säger att Wille lever och finns på neonatalen.
Nere på uppvaket blir det en lång väntan innan jag får komma iväg och träffa min son.
Men framemot eftermiddagen är det äntligen dags att få möta mitt alldeles egna underverk.
Det vackraste barnet i världen!!