Snart ett år sen vi satt här i soffan och läste dina Willeböcker, ett år sen vi bytte blöja och busade på skötbordet, ett år sen vi hörde din röst, ett år sen vi hörde ditt skratt och din gråt...
I lördags hade du namnsdag, William, ett namn du tydligen fick dela med väldigt många barn.. William 2011 års vanligaste namn, men det var väl tur att någon del fick vara vanlig i ditt alldeles för ovanliga korta liv.
Ett av de ovanligaste och svåraste hjärtfelet som kan drabba ett, ännu ovanligare i kombination med njurfel utan kromosomfel.
Ställer till med akut ambulansflyg tvärs över landet för att du ville komma tidigare, ut med urakut snitt, öppen hjärtkirurgi, en "knickedick" på aortan som ställer till ytterligare en operation, bara en njure men en supernjure som klarar av påfrestningarna av operationerna.
Sondmatning som kan avslutas snabbt väl hemma för att du äter så bra på egen hand.
Imponerar och charmerar de flesta med ditt underbara humör och ditt vackra leende.
Kommunicerar tidigt och härmar ljud, säger mamma vid fyra månaders ålder till mig. Det var en underbar stund som för alltid etsat in sig i mitt hjärta.
Efter första gången du sa mamma blev det ditt favoritord som användes för det mesta, både till glädje och gnäll.
Fast ditt allra först ord var ändå uuublää i samband med att du skulle få medicin.
Du ville verkligen hinna med så himla mycket under ditt korta liv, prata med alla, sitta upp, äta själv.
Ditt korta liv har påverkat så många människor, många, många som älskar dig.
Många som berättat att de värdesätter sina barn ännu mer, som gnäller mindre.
Många bekymmer blir mindre relativt till att vi behövde förlora dig, vårt förstfödda barn.
Ditt korta liv har hjälpt och fortsätter hjälpa andra hjärtebarn att överleva.
Först genom erfarenheter för läkarna som fick operera på dig, men även genom alla pengar som skänkts till forskningen i ditt namn.
Just nu finns sorgen och saknaden efter dig väldigt nära ytan, den värker och tårarna rinner flera gånger om dagen.
På onsdag är det dags, då har ett helt år gått utan dig.
Då är sorgeåret slut, men inte sorgen, den kommer jag och din pappa bära med oss för resten av våra liv i våra hjärtan.
Men du ska veta mitt älskade hjärteänglabarn att jag ångrar ingenting.
Är tacksam över att vi valde att låta dig fortsätta leva, att jag fick bära dig i min mage hela graviditeten, att vi fick dela ditt korta liv.
Kort, men intensivt och fyllt med glädje, kärlek och lycka.
För det var så det var, sorgen och smärtan kom efteråt, men den är värd tiden vi fick med dig!
Nu växer ditt syskon i min mage och jag känner redan en sån kärlek till detta nya lilla liv.
Bär på sån längtan och efter att få föda fram ditt syskon, få vara mamma till ett levande barn igen.
Njuta av blöjbyten, vakna stunder på nätterna, magiska ögonblick med att lära känna sitt barn.
Har lärt mig allt detta tack vare dig och ditt korta liv.
<3
SvaraRadera