Är hemma och är sjuk idag, har inte varit ordentligt sjuk sen helgen efter att Wille dog.
Har spenderat dagen på soffan stirrandes på teven och halkade in i ett program där ett litet barn dog och då brast något inom mig. Tårarna flödade över totalt och smärtan slog till med full kraft.
Mitt barn dog, min finaste fining lämnade oss för mer än ett år sedan.
Mitt älskade hjärtebarn dog och kommer aldrig mer komma tillbaka, jag kommer aldrig att få röra honom eller hålla honom i mina armar igen.
Fast det har gått ett år så kan smärtan fortfarande slå till lika hårt som den dagen det hände. Skillnaden idag är att det går över snabbare än vad det gjorde då. Gråten och smärtan ebbar ut efter en stund och kvar finns en tomhet och molande värk i hjärtat.
Igår hade vi änglamammor vår egen morsdag, International Bereaved Mothers day.
Hann aldrig fira nån riktig morsdag med Wille.
Mycket smärtsamma påminnelser just nu. Snart dags för ettårsdagen av Willes begravning, den stunden i kyrkan var bland det värsta jag varit med om. Hade en väldigt fin ceremoni, men hela tiden fanns känslan av att nu får det vara slut på den här leken, nu går jag fram och hämtar mitt barn och går hem. Nu räcker det nu vill jag inte leka den här dumma, dumma leken.
Smärtsamt att tänka på än idag, att ha behövt ta avsked av sitt barn för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar