Har haft många svåra timmar idag.
Genomlidit minnena från den 10:e april förra året!
Det fruktansvärda skräckfyllda ögonblicket när Wille försvann i pappas armar.
När vi kopplade på poxen och ingen puls kunde registreras, samtalet till 112 som ingen förälder ska behöva ringa.
Ljudet av ambulanssirener, synen av hur ambulanserna äntligen kommer körandes längs vår väg.
Att lämna över vår son till dem, låta dem försöka rädda hans liv.
Ser hur de klipper upp hans kläder, höra frågan "vill du ha mask till inandningarna?".
Bli tvungen att lämna rummet så att de får jobba ifred.
Vänta och vänta, förklara och förklara vad som är han diagnos och vad hjärtfelet innebär.
Går ut i ösregnet och påminner mig själv om att fortsätta andas. Inser där och då att vi har förlorat honom, hans hjärta har gett upp men klamrar mig ändå fast vid hoppet. Snart kommer de nog ut och säger att hjärtat slår, att han måste till sjukhus men att han lever.
Vänta på ambulanshelikopter, ett beslut tas om att åka och möta upp.
Ambulanspersonal som kommer springandes med min nakna son ut i regnet samtidigt som han fortfarande gör hjärtkompressioner.
Ringer för informera mina närmsta och ordna ev. skjuts.
Vi får åka med den andra ambulansen med blåljus på i ilfärd mot Astrid Lindgren.
Möter min bror, Willes gudfar på vägen som ännu inget vet om vad som har hänt.
Kommer fram till ALS som inget vet om oss, bli först inbjudna i traumarummet bara för att genast bli uthämtade av annan personal.
Inser nu att det verkligen har hänt, han har lämnat oss.
Får sedan dödsbeskedet av läkaren kl.19.20.
Går ut och ringer våra anhöriga som möter upp oss.
Går sedan in för att för sista gången hålla min son i mina armar, sveper in honom i en handduk och får bära honom i min famn till deras rum för avsked.
Under kvällen tar vi tillsammans vårt första avsked av vår älskade son.
Lämnar sedan hans kropp där.
Tar till mig Alfons Åberg målningen i hissen som visar hur Alfons håller den osynliga Molgan i handen, känner att jag tar Willes själ med mig hem!
Jag vill ge dig en massa kramar. <3
SvaraRaderaVi tände ljus här hemma för lilla Wille igår och hoppas att dagen inte var alltför tung för er.
Det är helt otroligt hur stark du är. 1 år har gått och du är fortfarande här. Och har lillebror/lillasyster i magen. Glöm aldrig hur stark du är!
Tack så mycket fina Carro! <3
SvaraRaderaDet värmer så mycket i mammahjärtat att veta att hans minne uppmärksammas av er!
Ja, vi får ju på något vis lov att vara starka, både du och jag!
Nu om inte annat så för våra nya små liv!
Tänkte kommentera hos dig häromdagen, men glömde.
Oroa dig inte för att du fick backa några dagar vid senaste UL, de har ju sina olika tillväxtfaser så de kan mycket väl ändras till RUL igen!
Många kramar till dig