Nej han dog!

- Hej Susanna jag ringer från goboken, du har en liten William hemma
- Nej han dog!
- Oj, nämen öhh, du är inte inaktiverad hos oss.
- Nej jag har ju redan avslutat det här en gång hos er och sagt detta.
- Det har inte blivit inskrivet, jag skriver genast in det. Hej då!

Så får man luren i örat, ännu en gång. Folk har så svårt att höra de orden, "nej han dog"!
Ja jag kan förstå att man inte vill höra detta, skämmande och overkligt, barn dör inte! Men dom kan faktiskt göra det, det vet vi och många andra änglaföräldrar allt för väl.

Har försökt att avsluta alla reklammail och allt annat barnrelaterat via e-posten för att inte behöva ta det där telefonsamtalen, men får bara felmeddelanden från alla sidor.
Så då får de väl fortsätta ringa och jag får fortsätta säga "nej han dog" och chocka människorna.
Ibland får man nästan dåligt samvete när man hör hur ställd personen i andra änden blir.
Fast varför ska jag få dåligt samvete för det?! Jag kan väl inte hjälpa att mitt barn dog! Det är ju inte min uppgift att linda in samtalet i bomull för att den andra människan inte ska behöva blir ledsen.
Det är ju jag som ska vara ledsen, det var mitt barn som dog!

Det är inte lätt att säga det där orden och ännu svårare blir stunderna när man tror att det andra människan man möter redan vet.
- Hej, inte får väl du vara ute och ränna så här, du har ju en liten bäbis att ta hand om!, säger hon leende.
- Nej, det har jag inte!
- Va? ser väldigt frågande ut.
- Oj, jag trodde du visste, han dog för ett tag sen.
Personen blir ledsen och vet knappt var den ska ta vägen, inte jag heller för den delen.
De här mötena är svåra, väldigt svåra, för oftast befinner man sig ju i en miljö där man inte kan bryta ihop och bli ledsen utan får bita ihop, le lite och sen ursäktar sig någon av oss lite snabbt.

Något annat som jag har lite dåligt samvete över är att vi inte har hört av oss till en annan änglafamilj här på vår lilla ort som hörde av sig till oss redan i maj när det hade läst om oss. Men vi ska höra av oss snart! Bara man hittar kraft och ork!
För om det är något man kan finna styrka i så är det andra änglaföräldrar. Vilken kraft och omtanke det finns i forum, fb och bloggar.
Många sträcker ut sina armar och kommer med fina, kloka visdomsord som ger styrka i den svåra sorgen.
Jag har haft så mycket hjälp hittills i min sorgeprocess av att läsa om andra som går igenom det mest fruktansvärda som kan hända att förlora sitt barn! Att läsa om andra hjälper mig att förstå, att inte känna mig så ensam, att få styrka att förstå att det blir lättare.
Jag hoppas innerligt att min blogg även kan fungera på detta sätt för någon framöver.

För det går att överleva förlusten av sitt barn, sorgen blir lättare.
Min sorg idag är lättare att bära en vad den var för snart ett halvår sen när vi precis hade förlorat honom. Det finns mer kraft och ork idag än vad det gjorde då, även om jag fortfarande bara har börjat bearbeta min sorg, en sorg jag kommer att bära resten av livet. En pojke som alltid kommer att saknas!

Jag är tacksam för att jag gav honom chansen att få leva, även om livet blev kort.
Oddsen var ju dåliga från första början, men jag hade fått sörja en förlust av mitt barn även om vi hade avslutat graviditeten i vecka 21. Och då hade jag inte haft några fina minnen att tänka tillbaka på alls idag.

För det finns verkligen många, många fina minnen av detta vackra hjärtebarn.
Han var ett underbart barn som spred glädje omkring sig vart han än var! Vi hade så många goa stunder tillsammans och det bästa jag minns var att vakna på morgonen tillsammans och ligga och mysa i sängen en stund innan vi gick upp. Prata och gosa med lillfisen.
Vi hade verkligen ett gott liv tillsammans, det enda som märktes och som skiljde ut honom från andra barn under tiden hemma var att han skulle ha mediciner och att vi skulle mäta syresättningen en gång om dagen. Annars levde vi ett alldeles normalt liv, men med lyxen att både mamma och pappa fick vara hemma med älsklingen hela tiden.

 

Wille ca 4 1/2 månad