I början efter att Wille dog gjorde åsynen av alla ambulanser ont i hela hjärtat!
Mitt sista minne av Wille här hemma är nämligen hur ambulanspersonalen bär ut honom, blek, lealös endast iförd blöjan till ambulansen samtidigt som de fortsätter göra hjärtkompressioner,som står redo att ta med honom till Astrid Lindgrens i Stockholm!
Idag kan jag möta ambulanserna utan att reagera allt för mycket!
Men är blåljusen på så kommer fortfarande ångesten och tårarna!
Finns även många andra saker som kan trigga igång sorgen!
Såsom bilfärden till Stockholm med systeryster här om dagen!
Åker inte ditåt så ofta så åsynen av den vägen tog mig även då tillbaka till dagen när han dog! Minnet av ambulansfärden och ovissheten under denna! "Skulle de ändå kunna få igång hans hjärta eller blir det som vi redan har förstått?"
Har så mycket jag vill skriva om här i bloggen, men det får bli en bit i taget! Skulle inte orka skriva allt i ett svep eller i "rätt" ordning utan det får komma pö om pö, så som det kommer ur mig!
Kram. <3
SvaraRadera