Vecka 16 (15+1)

Veckorna rullar på...
Förra veckan var tung med mycket sorg.
Denna vecka började däremot med ett glädjande besked.
Wille har fått en ny liten kusin idag, fick oss en glad överraskning då den enligt RUL väntade lilla pojken kom en vecka innan BF och dessutom visade sig vara en tjej!
Ett stort grattis till familjen, ser fram emot massa bebisgos och övning inför vår kommande skatt.

Väntar själv med spänning på nästa måndag, fick nämligen ett samtal i fredags om att vi remitterats till Akademiska i Uppsala för ett hjärtultraljud av en barnkardiolog och en ordentlig genomgång av en av deras fosterdiagnostiker på lill*pyret.
Tänker att man efter det kanske kan få slappna av lite iallafall.
Är även nyfiken på om datumet kommer ändras nåt eller om vi fortsättar vara beräknade till ungefär samma datum.
Blir förresten tätt mellan ultraljuden nu, har ju RUL planerat till den 29 april.

Var med om en underbar upplevelse i lördags också.
Tror att lill*pyret dansade loss ordentligt i magen för första gången.
Har känt lite småfladder innan, men inget som har känts så tydligt.
Samtidigt vågar jag inte riktigt känna efter heller, inte innan vi har sett att allt är okej.
Tyvärr har vi ju lärt oss den hårda vägen hur mycket som kan gå fel.

Var uppe hos Wille ikväll och pysslade lite, tände ljus, satte dit ett nytt blomsterhjärta och tog dit hans kanin och en annan nalle han fick i ettårspresent av farmor.
Börjar bli en del saker där, men det är fint och ombonat.
Längtar så tills vi kan få ordning med en rabatt och kantstenar, så att det blir prydligt och ordnat.

Hoppas veckan går fort nu iallafall.

Svåra timmar idag

Har haft många svåra timmar idag.
Genomlidit minnena från den 10:e april förra året!

Det fruktansvärda skräckfyllda ögonblicket när Wille försvann i pappas armar.

När vi kopplade på poxen och ingen puls kunde registreras, samtalet till 112 som ingen förälder ska behöva ringa.

Ljudet av ambulanssirener, synen av hur ambulanserna äntligen kommer körandes längs vår väg.
Att lämna över vår son till dem, låta dem försöka rädda hans liv.
Ser hur de klipper upp hans kläder, höra frågan "vill du ha mask till inandningarna?".

Bli tvungen att lämna rummet så att de får jobba ifred.
Vänta och vänta, förklara och förklara vad som är han diagnos och vad hjärtfelet innebär.

Går ut i ösregnet och påminner mig själv om att fortsätta andas. Inser där och då att vi har förlorat honom, hans hjärta har gett upp men klamrar mig ändå fast vid hoppet. Snart kommer de nog ut och säger att hjärtat slår, att han måste till sjukhus men att han lever.

Vänta på ambulanshelikopter, ett beslut tas om att åka och möta upp.
Ambulanspersonal som kommer springandes med min nakna son ut i regnet samtidigt som han fortfarande gör hjärtkompressioner.
Ringer för informera mina närmsta och ordna ev. skjuts.

Vi får åka med den andra ambulansen med blåljus på i ilfärd mot Astrid Lindgren.

Möter min bror, Willes gudfar på vägen som ännu inget vet om vad som har hänt.

Kommer fram till ALS som inget vet om oss, bli först inbjudna i traumarummet bara för att genast bli uthämtade av annan personal.
Inser nu att det verkligen har hänt, han har lämnat oss.

Får sedan dödsbeskedet av läkaren kl.19.20.
Går ut och ringer våra anhöriga som möter upp oss.
Går sedan in för att för sista gången hålla min son i mina armar, sveper in honom i en handduk och får bära honom i min famn till deras rum för avsked.

Under kvällen tar vi tillsammans vårt första avsked av vår älskade son.

Lämnar sedan hans kropp där.
Tar till mig Alfons Åberg målningen i hissen som visar hur Alfons håller den osynliga Molgan i handen, känner att jag tar Willes själ med mig hem!

Snart har det gått ett år...

Ett helt år sen du sist fanns här hos oss, ett år sen vi fick se dig le, ett år sen du låg mellan oss och gosade på morgontimmarna, ett år sen jag fick hålla dig i mina armar...
Snart ett år sen vi satt här i soffan och läste dina Willeböcker, ett år sen vi bytte blöja och busade på skötbordet, ett år sen vi hörde din röst, ett år sen vi hörde ditt skratt och din gråt...

I lördags hade du namnsdag, William, ett namn du tydligen fick dela med väldigt många barn.. William 2011 års vanligaste namn, men det var väl tur att någon del fick vara vanlig i ditt alldeles för ovanliga korta liv.
Ett av de ovanligaste och svåraste hjärtfelet som kan drabba ett, ännu ovanligare i kombination med njurfel utan kromosomfel.
Ställer till med akut ambulansflyg tvärs över landet för att du ville komma tidigare, ut med urakut snitt, öppen hjärtkirurgi, en "knickedick" på aortan som ställer till ytterligare en operation, bara en njure men en supernjure som klarar av påfrestningarna av operationerna.
Sondmatning som kan avslutas snabbt väl hemma för att du äter så bra på egen hand.



Imponerar och charmerar de flesta med ditt underbara humör och ditt vackra leende.
Kommunicerar tidigt och härmar ljud, säger mamma vid fyra månaders ålder till mig. Det var en underbar stund som för alltid etsat in sig i mitt hjärta.
Efter första gången du sa mamma blev det ditt favoritord som användes för det mesta, både till glädje och gnäll.
Fast ditt allra först ord var ändå uuublää i samband med att du skulle få medicin.

Du ville verkligen hinna med så himla mycket under ditt korta liv, prata med alla, sitta upp, äta själv.



Ditt korta liv har påverkat så många människor, många, många som älskar dig.
Många som berättat att de värdesätter sina barn ännu mer, som gnäller mindre.
Många bekymmer blir mindre relativt till att vi behövde förlora dig, vårt förstfödda barn.

Ditt korta liv har hjälpt och fortsätter hjälpa andra hjärtebarn att överleva.
Först genom erfarenheter för läkarna som fick operera på dig, men även genom alla pengar som skänkts till forskningen i ditt namn.

Just nu finns sorgen och saknaden efter dig väldigt nära ytan, den värker och tårarna rinner flera gånger om dagen.
På onsdag är det dags, då har ett helt år gått utan dig.
Då är sorgeåret slut, men inte sorgen, den kommer jag och din pappa bära med oss för resten av våra liv i våra hjärtan.

Men du ska veta mitt älskade hjärteänglabarn att jag ångrar ingenting.
Är tacksam över att vi valde att låta dig fortsätta leva, att jag fick bära dig i min mage hela graviditeten, att vi fick dela ditt korta liv.
Kort, men intensivt och fyllt med glädje, kärlek och lycka.
För det var så det var, sorgen och smärtan kom efteråt, men den är värd tiden vi fick med dig!

Nu växer ditt syskon i min mage och jag känner redan en sån kärlek till detta nya lilla liv.
Bär på sån längtan och efter att få föda fram ditt syskon, få vara mamma till ett levande barn igen.
Njuta av blöjbyten, vakna stunder på nätterna, magiska ögonblick med att lära känna sitt barn.
Har lärt mig allt detta tack vare dig och ditt korta liv.

Lyckat UL!

Var idag då på vårt andra UL. Har varit på helspänn under de sista timmarna innan det var dags!

Fick komma in i UL-rummet och lägga mig till rätta, doktorn var trevlig och humoristisk men verkade inte riktigt förstå vad han skulle kolla på vår bebis.

Jag fick förklara vår förra läkares tankar och planering och han satte sedan igång med undersökningen.
De första sekunderna när vår bebis dök upp på skärmen stannade både mitt och Ms hjärta i väntan på att se flimret från bebisens hjärta.
Vi drog båda en suck av lättnad när det äntligen syntes!

Nu kunde man faktiskt också se att det är en bebis på riktigt, armar och ben som fäktade omkring!
En helt underbar syn!

Undersökningen visade en bebis i vecka 12+3, skulle idag vara 12+4 enl. förra UL så bara en dag mindre än beräknat, vilket visar på en normal fosterutveckling.
Hjärtat ser idag ut att var normalbildat, här var läkaren noga med att påpeka att det ändå inte finns några garantier.
Nackspalt helt enl. normalmått.
Sammantaget tyder allt såhär långt på en helt normalt fortlöpande graviditet!

Underbart att höra, även om man inte kommer att våga ta något för givet än på ett tag.
Men idag njuter jag av att vara gravid och vänta mitt andra barn!

Utmattad

Kände mig under gårdagen så totalt utmattad, helt färdig mentalt. Dagen spenderades i soffan med slötittande på teven och datorn. Hade tusen saker jag skulle göra på min lediga dag, men orkade inte ta mig för någonting. Tänkte först att det beror väl på den tunga resan och sömnbristen från resan, men känner så väl igen den här utmattningen i kroppen när jag tänker efter.

Det är sorgen som sätter sig i kroppen och huvudet, orkar bara inte göra något alls, kan inte göra något alls. Får en mental blockering och kommer inte loss från denna.
Hade det så konstant från efter att Willes hade blivit begravd och ett antal månader framöver, för att sedan återkomma i omgångar, men som sagt nu var det länge sen sist.
Därför kände jag inte vad det handlade om först, men sen kom den välbekant känslan krypandes.
Hoppas att det släpper taget snabbt om mig nu, orkar inte gå i sirap med en hjärna som inte klarar av att ta in fakta, bara en känsla av gröt i skallen.
Det har iallafall minskat något tills idag, kunde fungera något sånär normalt på jobbet idag.

Saknar verkligen mitt älskade hjärtebarn, älskade storebror och fina Sanna idag.

Har fått klappa på bäbismage idag iallafall, klämma lite och känna efter hur bebben låg.
Togs tillbaka till den där magiska, fantastiska känslan av att få klappa på och känna på sin bebis redan i magen, längtar så otroligt mycket efter att få känna av vår skatt i magen.
Det är en sån underbar känsla, med sparkar, buffar och volter i magen.
Längtar efter att få ha ett barn som jag kan känna och ta på.

Sen lite upprepning igen, imorgon är det iallafall äntligen dags för UL, som tidigare så är det fortsatt en skräckblandad förtjusning jag känner inför morgondagen.
Blir mycket tjat om detta UL, men det är återkommande i mina tankar, om och om igen.

Farväl fina, fina Sanna

Kom igår hem från en sorgfylld resa till Kiruna.
Var där för att ta avsked av min fina (andra)kusin Sanna som lämnade oss alldeles för tidigt.
Det har varit några dagar fyllda av tårar och sorg.

Åkte förbi och tittade på platsen där ert hus hade legat, där du drog dina sista andetag.
Det värkte så i mitt hjärta av saknaden till dig, men också av att se all den sorg som fanns hos våra familjemedlemmar, era fina vänner och framförallt hos din fina Fredrik.

Det var en otroligt vacker ceremoni som hade ordnats i din ära, från begravningsprocessionen som åkte förbi eran tomt och sedan den vackra begravningsakten.
Fast den där prästen var visst lite virrig, blev ju några fel i faktan kring dig och stackars Fredrik blev omdöpt till Stefan, men vi kunde iallafall skratta åt det efteråt.

Vilken vacker röst solisten hade som sjöng för dig och oss, bara grät och grät när hon sjöng "Let her go".

'Cause you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love her when you let her go
Only know you've been high when you're feeling low
Only hate the road when you're missing home
Only know you love her when you let her go



Det var trevligt att få träffa era fina vänner och se vilket fint stöd Fredrik har i denna svåra stund han går igenom. Skönt även att få träffa Kaarina, kan så känna igen mig i hennes sorg även om hon "bara" var din faster, för henne var du ju barnet hon aldrig fick själv.
Hennes sorg var den sorgens som finns hos en mor som förlorat sitt barn, kände så väl igen mig i all denna smärta och sorg.

Även defileringen var tung, men vacker. Vi var många som sörjde dig denna dag, många, många tårar fälldes där framme vid din kista alltefter hur berget av rosor växte sig allt större.

Jag hoppas att ni alla som är saknade av oss här nere har funnit varandra där uppe nu och är samlade, du, din pappa, Wille och Petri för att bara nämna några namn.

Och förresten Sanna nu har du ju världens chans att ge igen för alla gånger grabbarna har skrämt dig under dina besök här nere hos oss, men var inte allt för läskig om du får för dig att spöka för mig, är ju nästan lika lättskrämd som du var ju.

Många tårar denna dag trillade även för Wille, det gjorde ont att vara på en begravning igen.
Två av psalmerna var även samma som vi hade på Willes begravning, Blott en dag och Gud i dina händer, där trillade tårarna i rasande tempo ner för mina kinder.

Snart dags för ettårsdagen av Willes död också, det börjar gnaga i bröstet av sorgen och saknaden igen. Påsken förra året var den sista helgen vi spenderade med vårt underbara hjärtebarn.

Är just nu mycket tacksam över det lill* pyret som växer i min mage. Har nu tagit oss förbi vecka 12 (12+2 idag) och ser fram emot onsdag då det är dags att få se vår skatt igen och hoppas på att allt ser bra ut, ni kan väl hålla några tummar för oss då.

Vecka 12 (11+2)

Dagarna och veckorna rullar på! Snart har tolv veckor av graviditeten förflutit och missfallsrisken minskar rejält! Bara längtar efter att få släppa den första oron!

Nästa vecka är det även dags för nästa UL, ser fram emot det med skräckblandad förtjusning!
Längtar efter att få se vår lill* skatt igen, men kan inte riktigt släppa rädslorna som bråkar i bakhuvudet!
Lever h*n fortfarande? Kommer läkaren hitta några fel på lill*n redan nu?

Fast sen finns glädjen, längtan och kärleken till detta lill* pyret också där förstås, blandat med sorgen och saknaden efter vår älskade Wille!

Längtan efter den dagen när h*n kommer till världen, att få vara förälder till ett levande barn igen, att få åka hem från bb direkt utan att behöva planera för uppföljning av hjärtspecialister m.m.
Bara få ha det normalt, inte behöva kolla syresättning och oroa sig för proppar i shunten!

Förhoppningsvis bara behöva oroa sig för de vanliga sakerna som alla.nyblivna föräldrar oroar sig för!
Eller nja man kommer nog alltid bära en extra oro som änglaförälder!

Kommer annars bli en tung vecka, med en lång bilresa till Kiruna för att ta mig till begravningen för fina, fina Sanna på lördag!