Farväl fina, fina Sanna

Kom igår hem från en sorgfylld resa till Kiruna.
Var där för att ta avsked av min fina (andra)kusin Sanna som lämnade oss alldeles för tidigt.
Det har varit några dagar fyllda av tårar och sorg.

Åkte förbi och tittade på platsen där ert hus hade legat, där du drog dina sista andetag.
Det värkte så i mitt hjärta av saknaden till dig, men också av att se all den sorg som fanns hos våra familjemedlemmar, era fina vänner och framförallt hos din fina Fredrik.

Det var en otroligt vacker ceremoni som hade ordnats i din ära, från begravningsprocessionen som åkte förbi eran tomt och sedan den vackra begravningsakten.
Fast den där prästen var visst lite virrig, blev ju några fel i faktan kring dig och stackars Fredrik blev omdöpt till Stefan, men vi kunde iallafall skratta åt det efteråt.

Vilken vacker röst solisten hade som sjöng för dig och oss, bara grät och grät när hon sjöng "Let her go".

'Cause you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love her when you let her go
Only know you've been high when you're feeling low
Only hate the road when you're missing home
Only know you love her when you let her go



Det var trevligt att få träffa era fina vänner och se vilket fint stöd Fredrik har i denna svåra stund han går igenom. Skönt även att få träffa Kaarina, kan så känna igen mig i hennes sorg även om hon "bara" var din faster, för henne var du ju barnet hon aldrig fick själv.
Hennes sorg var den sorgens som finns hos en mor som förlorat sitt barn, kände så väl igen mig i all denna smärta och sorg.

Även defileringen var tung, men vacker. Vi var många som sörjde dig denna dag, många, många tårar fälldes där framme vid din kista alltefter hur berget av rosor växte sig allt större.

Jag hoppas att ni alla som är saknade av oss här nere har funnit varandra där uppe nu och är samlade, du, din pappa, Wille och Petri för att bara nämna några namn.

Och förresten Sanna nu har du ju världens chans att ge igen för alla gånger grabbarna har skrämt dig under dina besök här nere hos oss, men var inte allt för läskig om du får för dig att spöka för mig, är ju nästan lika lättskrämd som du var ju.

Många tårar denna dag trillade även för Wille, det gjorde ont att vara på en begravning igen.
Två av psalmerna var även samma som vi hade på Willes begravning, Blott en dag och Gud i dina händer, där trillade tårarna i rasande tempo ner för mina kinder.

Snart dags för ettårsdagen av Willes död också, det börjar gnaga i bröstet av sorgen och saknaden igen. Påsken förra året var den sista helgen vi spenderade med vårt underbara hjärtebarn.

Är just nu mycket tacksam över det lill* pyret som växer i min mage. Har nu tagit oss förbi vecka 12 (12+2 idag) och ser fram emot onsdag då det är dags att få se vår skatt igen och hoppas på att allt ser bra ut, ni kan väl hålla några tummar för oss då.

Vecka 12 (11+2)

Dagarna och veckorna rullar på! Snart har tolv veckor av graviditeten förflutit och missfallsrisken minskar rejält! Bara längtar efter att få släppa den första oron!

Nästa vecka är det även dags för nästa UL, ser fram emot det med skräckblandad förtjusning!
Längtar efter att få se vår lill* skatt igen, men kan inte riktigt släppa rädslorna som bråkar i bakhuvudet!
Lever h*n fortfarande? Kommer läkaren hitta några fel på lill*n redan nu?

Fast sen finns glädjen, längtan och kärleken till detta lill* pyret också där förstås, blandat med sorgen och saknaden efter vår älskade Wille!

Längtan efter den dagen när h*n kommer till världen, att få vara förälder till ett levande barn igen, att få åka hem från bb direkt utan att behöva planera för uppföljning av hjärtspecialister m.m.
Bara få ha det normalt, inte behöva kolla syresättning och oroa sig för proppar i shunten!

Förhoppningsvis bara behöva oroa sig för de vanliga sakerna som alla.nyblivna föräldrar oroar sig för!
Eller nja man kommer nog alltid bära en extra oro som änglaförälder!

Kommer annars bli en tung vecka, med en lång bilresa till Kiruna för att ta mig till begravningen för fina, fina Sanna på lördag!

Vecka 10 (9+5)

Veckorna rullar på i ganska snabbt tempo, har nu vetat om att jag är gravid i 6 veckor!

Symtomen varierar i olika perioder, med trötthet, humörsvängningar och molvärk till och från och illamående dagligen!
Men ändå skönt att ha lite symtom så att man kan känna att man ör gravid redan nu!

Försöker verkligen att njuta och våga hoppas! Se framåt och längtar efter att få känna rörelser inifrån!
Fast rädslan ligger ändå under ytan och lurar, tyvärr har man ju hunnit lära sig hur mycket som kan gå fel.

Imorgon är det dags för de officiella inskrivningssamtalet hos Mvc.

Fick även hem kallelsen för nästa UL i veckan så den 26 mars får vi se.den lill* igen!

Första titten på lilla pyret

Idag har vi varit på vårt första UL med det nya lilla pyret som ligger och gror.
Mina egna beräkningar stämde bra vecka 8+5 idag och en liten böna med ett pickande hjärta syntes på skärmen.

Möttes vid SpecMvc av samma läkare som diagnostiserade Wille i magen och som följde oss hela vägen. Han såg på oss båda med ett glatt leende.

Började med att prata igenom lite om hur det egentligen gick med Wille och han gav information om riskerna. Vi har ju en något ökad risk för att få ett barn till med hjärtfel när vi redan har fått ett och vår underbara doktor hade redan gjort upp en plan för hur vi ska följas under graviditeten.
Kan se fram emot minst fyra UL för att se att allt är som det ska med den lill*.
Så nu blir de UL vecka 12-13 för NUP/KUB, inte för att Wille led av något kromosomfel men för att det brukar finnas samband mellan hjärtfel och nackspalten, dessutom kan man tydligen upptäcka enkammarfel redan så tidigt.
Sen blir det dags för vanlig RUL vecka 17-18 för den vanliga organscreeningen med extra fokus på njurar och hjärta, där Willes fel satt.
Nästa UL blir vecka 21-22 för att göra en mer nogrann koll av hjärtat, denna koll görs antingen av vår doktor, om han inte är föräldraledig själv, annars kommer han att skicka oss med remiss till Uppsala för att någon riktig expert ska kolla upp oss.
Sen planerar han även ett UL vecka 26-28 för ännu en koll av hjärtat och framförallt för att utesluta hjärtrytmrubbningar eftersom Willes dödsorsak bedömdes vara just det.
Mötet avslutades av en riktigt glad doktor som kramade om mig ordentligt innan vi gick.

Kändes skönt att få en så nogrann färdig plan och helt underbart att få se den lilla bönan och framförallt det lilla pickande hjärtat.
Behövde få känna lite lycka idag efter gårdagens sorgebesked.

Livet är orättvist

Har inte bloggat på länge nu! Livet har rullat på och sorgen har funnits där, men hanterbar under ytan!
Har burit på en skräckblandad underbar förtjusning sen i januari då vi äntligen fick vårt efterlängtade plus.
Glädje och rädsla blandat om vartannat! Äntligen ett syskon till Wille på väg.

Ett nytt liv växer inom mig och fick nyligen kommentaren om "vem är det som ska behöva gå bort nu då?" från en familjemedlem! Har inte tänkt mer på den kommentaren sen dess, men den blev tyvärr bekräftad imorse!

Fick beskedet att min goa, fina undebara kusin gick bort imorse efter en brand i deras hus inatt!

Mina tankar idag går till hennes fina kille, alla våra nära och kära som delar denna sorg!

Livet är så förbaskat jävla orättvist! Det är så ofattbart att hon är borta och att vår familj ska behöva genomlida mer sorg! Det är alldeles för många unga som gått bort för oss nu!

Sorg

God jul

Då är den här, den första julen utan vårt älskade hjärtebarn.
Visst vi hann ju bara fira en jul med honom, men det var magiskt.
Att få ha ett eget barn, att få börja fira och skapa traditioner för vår familj och vårt barn.
Han var så fin vår lille skrutt på julafton förra året.

Willes möte med tomten



I år känns det bara tomt och ensamt.

Vi har som jag tidigare skrev (tror jag) beslutat att detta året blev ett julklappsfritt år, istället har vi skänkt gåvor till Willes minnesfond, Hjärt-Lungfonden, så att fler barnhjärtan få fortsätta slå.

121212 för mig tillbaka till 111111

Igår var det 121212, men jag togs i tankarna tillbaka till 111111.
Det datumet var Willes första beräknade födelsedatum, som min mamma 11:e barnbarn.

Sen blev vi ju framflyttade till 111126, men han smet ut 111105, så fram och tillbaka vart de ju med datumen.

Men 111111 började som en bra dag, vi hade sovit djupt efter att på kvällen innan fått besked om att Willes första hjärtoperation gått utmärkt.
Vid frukosten fick vi dock samtalet att något var fel efter operationen och att de måste ta in honom på op igen.
Så dagen 111111 minns jag med mycket, mycket ångest, men med en bra avslutning då även denna op gick bra!

Gårdagens Grey's Anatomy var även ganska smärtsamt att se som hjärteänglabarns förälder.
Två små hjärtisar som låg på BIVA väckte många minnen.

Kan fortfarande bli så frustrerad på mig själv för att jag inte kan gråta!
Har ju alltid varit en människa som har alldeles för lätt för att gråta och har fått kämpa för att inte göra de, men nu när jag verkligen har nåt att gråta över så låser de sig.
Eller ja visst kommer tårarna ibland, men bara i stunder när jag inte vill eller kan släppa ut de som på jobbet eller andra offentliga tillfällen.