Lyckat UL!

Var idag då på vårt andra UL. Har varit på helspänn under de sista timmarna innan det var dags!

Fick komma in i UL-rummet och lägga mig till rätta, doktorn var trevlig och humoristisk men verkade inte riktigt förstå vad han skulle kolla på vår bebis.

Jag fick förklara vår förra läkares tankar och planering och han satte sedan igång med undersökningen.
De första sekunderna när vår bebis dök upp på skärmen stannade både mitt och Ms hjärta i väntan på att se flimret från bebisens hjärta.
Vi drog båda en suck av lättnad när det äntligen syntes!

Nu kunde man faktiskt också se att det är en bebis på riktigt, armar och ben som fäktade omkring!
En helt underbar syn!

Undersökningen visade en bebis i vecka 12+3, skulle idag vara 12+4 enl. förra UL så bara en dag mindre än beräknat, vilket visar på en normal fosterutveckling.
Hjärtat ser idag ut att var normalbildat, här var läkaren noga med att påpeka att det ändå inte finns några garantier.
Nackspalt helt enl. normalmått.
Sammantaget tyder allt såhär långt på en helt normalt fortlöpande graviditet!

Underbart att höra, även om man inte kommer att våga ta något för givet än på ett tag.
Men idag njuter jag av att vara gravid och vänta mitt andra barn!

Utmattad

Kände mig under gårdagen så totalt utmattad, helt färdig mentalt. Dagen spenderades i soffan med slötittande på teven och datorn. Hade tusen saker jag skulle göra på min lediga dag, men orkade inte ta mig för någonting. Tänkte först att det beror väl på den tunga resan och sömnbristen från resan, men känner så väl igen den här utmattningen i kroppen när jag tänker efter.

Det är sorgen som sätter sig i kroppen och huvudet, orkar bara inte göra något alls, kan inte göra något alls. Får en mental blockering och kommer inte loss från denna.
Hade det så konstant från efter att Willes hade blivit begravd och ett antal månader framöver, för att sedan återkomma i omgångar, men som sagt nu var det länge sen sist.
Därför kände jag inte vad det handlade om först, men sen kom den välbekant känslan krypandes.
Hoppas att det släpper taget snabbt om mig nu, orkar inte gå i sirap med en hjärna som inte klarar av att ta in fakta, bara en känsla av gröt i skallen.
Det har iallafall minskat något tills idag, kunde fungera något sånär normalt på jobbet idag.

Saknar verkligen mitt älskade hjärtebarn, älskade storebror och fina Sanna idag.

Har fått klappa på bäbismage idag iallafall, klämma lite och känna efter hur bebben låg.
Togs tillbaka till den där magiska, fantastiska känslan av att få klappa på och känna på sin bebis redan i magen, längtar så otroligt mycket efter att få känna av vår skatt i magen.
Det är en sån underbar känsla, med sparkar, buffar och volter i magen.
Längtar efter att få ha ett barn som jag kan känna och ta på.

Sen lite upprepning igen, imorgon är det iallafall äntligen dags för UL, som tidigare så är det fortsatt en skräckblandad förtjusning jag känner inför morgondagen.
Blir mycket tjat om detta UL, men det är återkommande i mina tankar, om och om igen.

Farväl fina, fina Sanna

Kom igår hem från en sorgfylld resa till Kiruna.
Var där för att ta avsked av min fina (andra)kusin Sanna som lämnade oss alldeles för tidigt.
Det har varit några dagar fyllda av tårar och sorg.

Åkte förbi och tittade på platsen där ert hus hade legat, där du drog dina sista andetag.
Det värkte så i mitt hjärta av saknaden till dig, men också av att se all den sorg som fanns hos våra familjemedlemmar, era fina vänner och framförallt hos din fina Fredrik.

Det var en otroligt vacker ceremoni som hade ordnats i din ära, från begravningsprocessionen som åkte förbi eran tomt och sedan den vackra begravningsakten.
Fast den där prästen var visst lite virrig, blev ju några fel i faktan kring dig och stackars Fredrik blev omdöpt till Stefan, men vi kunde iallafall skratta åt det efteråt.

Vilken vacker röst solisten hade som sjöng för dig och oss, bara grät och grät när hon sjöng "Let her go".

'Cause you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love her when you let her go
Only know you've been high when you're feeling low
Only hate the road when you're missing home
Only know you love her when you let her go



Det var trevligt att få träffa era fina vänner och se vilket fint stöd Fredrik har i denna svåra stund han går igenom. Skönt även att få träffa Kaarina, kan så känna igen mig i hennes sorg även om hon "bara" var din faster, för henne var du ju barnet hon aldrig fick själv.
Hennes sorg var den sorgens som finns hos en mor som förlorat sitt barn, kände så väl igen mig i all denna smärta och sorg.

Även defileringen var tung, men vacker. Vi var många som sörjde dig denna dag, många, många tårar fälldes där framme vid din kista alltefter hur berget av rosor växte sig allt större.

Jag hoppas att ni alla som är saknade av oss här nere har funnit varandra där uppe nu och är samlade, du, din pappa, Wille och Petri för att bara nämna några namn.

Och förresten Sanna nu har du ju världens chans att ge igen för alla gånger grabbarna har skrämt dig under dina besök här nere hos oss, men var inte allt för läskig om du får för dig att spöka för mig, är ju nästan lika lättskrämd som du var ju.

Många tårar denna dag trillade även för Wille, det gjorde ont att vara på en begravning igen.
Två av psalmerna var även samma som vi hade på Willes begravning, Blott en dag och Gud i dina händer, där trillade tårarna i rasande tempo ner för mina kinder.

Snart dags för ettårsdagen av Willes död också, det börjar gnaga i bröstet av sorgen och saknaden igen. Påsken förra året var den sista helgen vi spenderade med vårt underbara hjärtebarn.

Är just nu mycket tacksam över det lill* pyret som växer i min mage. Har nu tagit oss förbi vecka 12 (12+2 idag) och ser fram emot onsdag då det är dags att få se vår skatt igen och hoppas på att allt ser bra ut, ni kan väl hålla några tummar för oss då.

Vecka 12 (11+2)

Dagarna och veckorna rullar på! Snart har tolv veckor av graviditeten förflutit och missfallsrisken minskar rejält! Bara längtar efter att få släppa den första oron!

Nästa vecka är det även dags för nästa UL, ser fram emot det med skräckblandad förtjusning!
Längtar efter att få se vår lill* skatt igen, men kan inte riktigt släppa rädslorna som bråkar i bakhuvudet!
Lever h*n fortfarande? Kommer läkaren hitta några fel på lill*n redan nu?

Fast sen finns glädjen, längtan och kärleken till detta lill* pyret också där förstås, blandat med sorgen och saknaden efter vår älskade Wille!

Längtan efter den dagen när h*n kommer till världen, att få vara förälder till ett levande barn igen, att få åka hem från bb direkt utan att behöva planera för uppföljning av hjärtspecialister m.m.
Bara få ha det normalt, inte behöva kolla syresättning och oroa sig för proppar i shunten!

Förhoppningsvis bara behöva oroa sig för de vanliga sakerna som alla.nyblivna föräldrar oroar sig för!
Eller nja man kommer nog alltid bära en extra oro som änglaförälder!

Kommer annars bli en tung vecka, med en lång bilresa till Kiruna för att ta mig till begravningen för fina, fina Sanna på lördag!

Vecka 10 (9+5)

Veckorna rullar på i ganska snabbt tempo, har nu vetat om att jag är gravid i 6 veckor!

Symtomen varierar i olika perioder, med trötthet, humörsvängningar och molvärk till och från och illamående dagligen!
Men ändå skönt att ha lite symtom så att man kan känna att man ör gravid redan nu!

Försöker verkligen att njuta och våga hoppas! Se framåt och längtar efter att få känna rörelser inifrån!
Fast rädslan ligger ändå under ytan och lurar, tyvärr har man ju hunnit lära sig hur mycket som kan gå fel.

Imorgon är det dags för de officiella inskrivningssamtalet hos Mvc.

Fick även hem kallelsen för nästa UL i veckan så den 26 mars får vi se.den lill* igen!